Hej! Nu tänkte jag prata om en längtan jag har haft länge, som jag vet jag delar med många andra hästälskare, längtan efter en egen häst. Jag har haft den här känslan länge. Innan var det nog bara en dröm. Nu är det mer en längtan, en saknad efter något som jag inte har. Jag vill inte klaga på mina föräldrar, de gör redan så mycket för att jag ska få en medryttarponny och få rida ridlektioner. Men saknaden finns fortfarande där. Att få rida varje dag, att få ha en bästa vän, att ha en häst som bara jag rider, att kunna gör framsteg tillsammans. Saknaden finns där. Jag hade kunnat utvecklas så mycket, något jag verkligen vill göra. Jag ser folk i min ålder med en egen ponny som utvecklas hela tiden. Den kärleken de ger sina häst, och responsen de får tillbaka, kan ibland få mig att bli väldigt avundsjuk. Snälla, se inte mig som en bortskämd snorunge nu som inte kan nöja sig med hon har, för det gör jag. Jag är jätteglad för allt jag har fått, allt jag har, snälla tro mig. Men